Renoveringsobjektet Soraya

När renoveringsobjektet Soraya äntligen stävade in i Mälaren, i Augusti 2001, innebar det slutet på en lång sökprocess. Annonsen på Träbåtsakuten hade formligen ramlat över oss, när vi var som minst beredda, bara några dagar före vår semester. Båten i fråga fanns i Marstrand och vi bor förstås i Stockholm. Men lockade av en fin men mer än tio år gammal bild som vi fått via mail, kastade vi oss iväg till Göteborg och Marstrand för att kika på Soraya.

Soraya var byggd i Kungsviken på Orust, vilket borgade för att hon var välbyggd. Båten som mötte oss, som vi fick prova under några timmar, var långt ifrån så vacker som på bilden vi fått via mail (se lilla bilden). Men ändå – kärleken är blind – och vis av tidigare träbåtsrenovering visste vi, att med kopiöst mycket arbete och tålamod skulle hon bli minst lika fin som hon en gång varit – dessutom visade sig Marstrands skärgård från den soligaste tänkbara sidan.

Väl hemkomna till Stockholm igen slog vi alltså till (Tiedemannkryssare växer ju inte på trän som bekant), och i början av augusti stävade så renoveringobjeket Soraya in i Mälaren. Sträckan Göteborg – Göta Kanal – Stockholm, sammanlagt lite över 300 distans, gick hon på sex dagar. Enligt förre ägaren var det förmodligen mer, än vad hon totalt tillryggalagt de senaste 10 – 15 åren.

Tiden fram till torrsättningen ägnades åt att planera den stundande renoveringen, att hon läckte som ett såll uppifrån hade vi redan fått erfara. Grundmålet för renoveringen av Soraya var att rensa bort alla ”moderniseringar” och hitta tillbaka till Tiedemannkryssarens vackra och ursprungliga linjer. Dessutom att återuppbygga material och ytskikt till så bra skick som möjligt – så hon skulle återfå fullgott skydd mot väta.

På de följande sidorna kan du följa rivningen och återuppbyggnaden av Soraya – fram till sjösättningen den 17 juli 2002. Hon är naturligtvis inte ”klar”, blir man någonsin det förresten? Några justeringar återstår, men mer om det under avsnittet ”ytterligare att göra”.

När jag idag tittar tillbaka på bilderna av Sorayas skick, förstår jag inte hur vi kunde betala pengar för henne – men jag är förstås ändå glad att vi gjorde det.